Joggingtur
Jag tog ett djupt andetag och den friska havsluften fyllde mina lungor. Jag knöt mina joggingskor sakta, reste mig upp från stugtrappan och gick upp mot vägen. Väl framme svängde jag höger, in på en liten smal skogsväg. De stora hängbjörkarna stod nära vägkanten och deras kvistar hängde ner och tog nästan i marken. Jag gick förbi samtidigt som jag sträckte ut handen och lät fingertopparna nudda björklöven.
Jag började sakta jogga.
Skogsvägen övergick i en härlig grusväg, en sån som bara finns på landet. Lugnet. Som bara finns på landet. Det härliga ljudet av mina nya joggingskor mot gruset. Jag tar ett djupt andetag. Frihet. Fåglarna kvittrar och runt omkring mig finns bara gröna skogar. Jag svänger av mot vänster. Solen bländar mig, den har en djup orange färg. Om några minuter har den sjunkit ner, förbi horisonten. Jag fortsätter joggandes mot sommarstugan. Jag stannar snabbt till vid trappan igen. Andningen är snabb. Jag klär av mig och låter kläderna falla mot marken. Jag går försiktigt ner mot havet. Vattnet är svalkande, jag blir ännu en gång bländad av solen, snart har den gått ner. Jag vänder mig om, sträcker ut armarna och faller baklänges ner i vattnet. Det kalla vattnet omsluter min varma, nakna kropp. Jag tar några simtag och stiger sedan upp ur vattnet. Det är kyligt. Jag tassar upp till stugan och direkt in i bastun. Slänger på en stor skopa vatten och lutar mig tillbaka. Jag känner hettan slå emot mitt kalla ansikte.
Ibland är livet härligt.......
Jag har just smällt mig en glass. Fan, jag som skulle banta. Samvetet gnager i min hjärna. Jag letar reda på mina gammla joggingskor. Jag tar ett djupt andetag och tobakshostan retar i halsen. Jag försökte knyta mina joggingskor men snörena är murkna och vill bara gå av. Jag tar en djup suck. Jag går med tunga steg upp mot vägen. Vänder mot höger. Försöker ta mig igenom den igenvuxna vägen. Björkarna piskar mig i ansiktet och jag försöker fibrilt slå bort kvistarna.
Jag börjar sakta jogga.
Skogsvägen övergick i en grusväg. Ser inte en käft, sådär som det bara är på landet. Jag hör inget annat än flugorna som letar sig in i mina öron. Fan. Har en hel svärm efter mig som älskar mitt svettiga ansikte, speciellt öronen och munnen. Jag svänger av till vänster och blir bländad av solen. Snubblar över en sten och sträcker hälen. Fan, aj. Jag snubblar handdikappat vidare och fokuserar på den äckliga glassen jag just ätit. Och snart är ju äntligen framme! Jag tar sikte på havet, försöker få av mig kläderna så snabbt som möjligt vilket resulterar i att jag faller handlöst mot marken. Jag slår armbågen i en sten. Jag tar mig upp igen. Benen skakar av denna chockansträning (=joggingturen). Jag får ingen luft. Jag håller på att dö. Jag tar mig haltandes ner mot havet. Solen bländar igen och jag halkar på en sten. PLADASK! ISKALLT! Kroppen går in i ett chocktillstånd och jag försöker kipa efter andan utan större resultat. Stiger hastigt upp, jag håller på fryser ihjäl! Springer upp mot stranden och tar sikte på bastun. Aj, kottar, ajaj, barr, aj en kotte till. Öppnar dörren till bastun. Fan. Morsan har inte satt eld. Jag står och huttrar på trappan.
Ibland är livet härligt.....
Det finns alltid två sidor av varje händelse.
Jag började sakta jogga.
Skogsvägen övergick i en härlig grusväg, en sån som bara finns på landet. Lugnet. Som bara finns på landet. Det härliga ljudet av mina nya joggingskor mot gruset. Jag tar ett djupt andetag. Frihet. Fåglarna kvittrar och runt omkring mig finns bara gröna skogar. Jag svänger av mot vänster. Solen bländar mig, den har en djup orange färg. Om några minuter har den sjunkit ner, förbi horisonten. Jag fortsätter joggandes mot sommarstugan. Jag stannar snabbt till vid trappan igen. Andningen är snabb. Jag klär av mig och låter kläderna falla mot marken. Jag går försiktigt ner mot havet. Vattnet är svalkande, jag blir ännu en gång bländad av solen, snart har den gått ner. Jag vänder mig om, sträcker ut armarna och faller baklänges ner i vattnet. Det kalla vattnet omsluter min varma, nakna kropp. Jag tar några simtag och stiger sedan upp ur vattnet. Det är kyligt. Jag tassar upp till stugan och direkt in i bastun. Slänger på en stor skopa vatten och lutar mig tillbaka. Jag känner hettan slå emot mitt kalla ansikte.
Ibland är livet härligt.......
Jag har just smällt mig en glass. Fan, jag som skulle banta. Samvetet gnager i min hjärna. Jag letar reda på mina gammla joggingskor. Jag tar ett djupt andetag och tobakshostan retar i halsen. Jag försökte knyta mina joggingskor men snörena är murkna och vill bara gå av. Jag tar en djup suck. Jag går med tunga steg upp mot vägen. Vänder mot höger. Försöker ta mig igenom den igenvuxna vägen. Björkarna piskar mig i ansiktet och jag försöker fibrilt slå bort kvistarna.
Jag börjar sakta jogga.
Skogsvägen övergick i en grusväg. Ser inte en käft, sådär som det bara är på landet. Jag hör inget annat än flugorna som letar sig in i mina öron. Fan. Har en hel svärm efter mig som älskar mitt svettiga ansikte, speciellt öronen och munnen. Jag svänger av till vänster och blir bländad av solen. Snubblar över en sten och sträcker hälen. Fan, aj. Jag snubblar handdikappat vidare och fokuserar på den äckliga glassen jag just ätit. Och snart är ju äntligen framme! Jag tar sikte på havet, försöker få av mig kläderna så snabbt som möjligt vilket resulterar i att jag faller handlöst mot marken. Jag slår armbågen i en sten. Jag tar mig upp igen. Benen skakar av denna chockansträning (=joggingturen). Jag får ingen luft. Jag håller på att dö. Jag tar mig haltandes ner mot havet. Solen bländar igen och jag halkar på en sten. PLADASK! ISKALLT! Kroppen går in i ett chocktillstånd och jag försöker kipa efter andan utan större resultat. Stiger hastigt upp, jag håller på fryser ihjäl! Springer upp mot stranden och tar sikte på bastun. Aj, kottar, ajaj, barr, aj en kotte till. Öppnar dörren till bastun. Fan. Morsan har inte satt eld. Jag står och huttrar på trappan.
Ibland är livet härligt.....
Det finns alltid två sidor av varje händelse.
Kommentarer
Trackback
